Det har varit torka på bloggen. Kanske drar jag mig för att få skriva trista inlägg, kanske drar jag mig för sanningen. Jag var hos läkaren förra veckan som opererade min armbåge i sommar, beskeden var inte så bra. Jag hade en dålig känsla i magen redan innan och magkänslan bekräftades ganska snabbt. Operationen jag gjorde var en relativt enkel operation och hoppet var att det skulle räcka, men det gjorde det inte. Nu väntar en ny, större operation. Den kommande operationen kan inte göras på Orthocenter i Göteborg eftersom de endast har dagkirurgi och inte gör allt för avancerade operationer. Nu väntar ny remiss till ny läkare. Jag är tacksam för att jag fått så bra och snabb hjälp och hoppas det fortsätter flyta på lika bra under hösten. Fick även beskedet att jag absolut inte ska ställa in mig på att komma tillbaka på kulstötning då chansen för en så lyckad operation är så liten. Det känns oerhört trist om detta blir slutet men säger man inte att hoppet är det sista som lämnar människan?
 |
| Fint bemötande från landstinget! |
Mitt i allt svart är det viktigt att hitta ljuspunkter. Efter läkarbesöket sov jag och pappa kvar en natt i Göteborg och åkte ut med en båt och åt skaldjursfrossa. Kan ju erkänna att jag inte var allt för taggad efter besöket hos farbror doktorn men oj så mysigt det var på båten, underbar personal och god mat!
Dagen efter åkte vi vidare mot Filipstad för ett 7-årskalas. Eller nej, en 7-årstacofest menade jag! En härlig tandlös sjuåring som blev glad för de nya målvaktshandskarna som faster köpt åt honom.
Svårt att lämna
det kalaset den tacofesten utan ett leende på läpparna.
Nu är det tomt, jag har blivit ensamboende och friidrotten ligger på is, vem är jag nu? Kan hända att hösten blir en enda stor identitetskris, den som lever får se!
Puss på er!
