Denna helgen startade på bästa sätt med gomiddag och gofika med dessa godingarna Jossan och Sofie. Perfekt sätt att spendera en fredagkväll.
Har ju hört de där med kolhydratsuppladdning hos di där som är ute och springer. Tänkte att chokladbollarna från igår skulle få göra sitt och gå ut på en joggingtur idag. När jag sitter hemma och tänker på att gå ut och springa visualiserar jag skog, solsken, lätta steg och så där flyga-fram-som-de-gör-på-tv. Idag var det skog och solsken i alla fall, hälften rätt. Sen att fötterna somnade av de nya skorna efter en kilometer, att hälsenan ömmade från start, att jag fick håll och till sist universums mjölksyra från kilometer två och framåt är en annan del i historian. Trots att jag tycker långlöpare håller på med världens tråkigaste sport och hatet mot löpning är stort ibland så är jag jäkligt imponerad över de som kan hålla på och springa på det där sättet. Det längsta jag sprungit i hela mitt liv är runt 7 km, plågsamt! Gillar mer intervaller än att lunka på i ett och samma tempo egentligen.
MEN, 6,4 km och 43.01 minuter senare haltade jag över Hemvägen med uppknutna skor. Inget som imponerar på en löpare men för knubbig tjej som helst inte springer med än 2,5 km så är det ju värt bradgmedalj (kanske lite väl överdrivet).
Se bara så trött jag va när jag kom hem. Nu ömmar vaderna och jag kommer antagligen tycka synd om de till på måndag! Heja mig! (egoboost)
Puss på er!
